emgustafssons

Jag har tagit mig jullov även fast jag inte riktigt får.

Julen har varit underbar, den har firats i Västerås i sann gustafssonsk anda med diverse influenser. Jag är fortfarande mätt efter julafton. Slumrade till till Kalle i vanlig ordning. Missade Karl-Bertil i vanlig ordning.
Jag är glad över mina julklappar och har haft julefrid. Det har varit ett riktigt gott slut på året. Ändå får jag alltid lite ångest i mellandagarna som håller i sig till mitten av januari. En riktig klassiker. Jag vet inte om det är för att allt går så fort eller om det är för att jag känner att något nytt borde åstadkommas. Så just nu sitter jag med ångestblandad förtjusning med min morgonkopp framför nyhetsmorgon. Det är en väldigt fin och solig morgon.

Ikväll skall det ätas middag hos oss på Klara Västra, 6 goda vänner blir vi med lyxigare mat än vanligt och gött att dricka. Nu skall städas och handlas inför middagen så får vi sen se var vi firar in 2011. 2011. Usch, jag får panik. Japp, nu säger vi hejdå till det gamla året och fortsätta mot det nya med samma underbara inställning som huvudkaraktären i min bok har:

"Han vinkade adjö till polismästare Krook, som inte vinkade tillbaka, och så trampade han iväg norrut, för det väderstrecket tyckte Allan var lika gott som något av de andra."

Uhuhuhu gott nytt år!

Idag har jag varit uppe och ute tidigt i snön och letat lite klapp och annat. Den förste jag passerade var en man på cykel (!). Han hade en lång, grön och tjock snorissträng på överläppen, skitnära att nå munnen. Hur kan man inte märka och känna det? Kanske han gjorde det med sket i det. Men då istället, hur kan man skita i det? Han var äckligast idag.

Att dra omkull i snön har man ju bara gått och väntat på, det har bara varit en tidsfråga, och idag hände det tillslut. Jag tänkte efter före väldigt noga idag när jag skulle ut och satte på mig ordentliga kängor med rejäla spår i sulan just i detta syfte. Men det spelar visst ingen som helst roll vad man har för skor.
Jag skulle korsa skånegatan och på mitten ungefär halkar jag, säkert på den där äckliga gubbens snorsträng, tappar allt fäste och landar på höger knä/underben.

Det är märkligt hur oförberedd jag var på att det skulle göra ont, jag utgår från att jag är så himlans ung att man inte hunnit slå sig ordentligt ännu i ett fall.
Men redan innan jag halkade så var mina ben så kalla att jag nästan (tyvärr bara nästan) förlorat känseln och alla vet hur extra mycket ont alla smällar gör när det är kallt. Och det gjorde så oooont så ont. Och jag kunde inte resa mig för jag hade för ont och det kom tårar i ögonen och jag bara satt där mitt i vägbanan.. och satt och satt och väntade på att jag skulle bli i bruksskick igen så jag kunde byta plats att sitta på så mina jeans kunde torka.

Efter ett tag gick det så jag haltade iväg och slog mig ned i en port, fast jag egentligen önskade att jag kunde springa ifatt alla de flertalet jävlar som bara blängt och gått förbi mig utan att hjälpa och sparka dem i ryggen med min stålhätta. Jag såg er nog.
Sån är fan inte jag.

.. alla mina långväga vänner som kommer hem till jul missade planet tillbaka. Vad skadeglad jag skulle bli.

Det är en tråkig tanke att så många inte finns runtom en. Klart jag har ett gäng som troget håller sig i Stockholmsområdet när man behöver dem, men att så många som hälften bor borta är närmast deprimerande. Även familj är en bit bort.

Hade jag nog med pengar skulle jag köpa en ö och alla jag känner ett varsitt hus på ön så kunde vi bo där och ha grillkvällar och äta frukost tillsammans och alltid bo några dörrar ifrån varandra. Så skulle jag vilja ha det.

Den dyker faktiskt upp då och då i mitt trapphus. Vi är ju som känt tre hushåll här i trappen och jag känner karaktärerna vid det här laget. Grannen vägg i vägg, som när jag har fest till 3 på morrn och när jag kommer hem vid 4-5 inte kan låta bli att sätta på lite musik jag gillar på normal nivå, säger att 'oroa dig inte, INGET hörs in till mig (lögn)', han ljuger för att han gillar väl lite liv och rörelse. Han är trevlig och snäll och pratar alltid och tar hand om en. Han är utesluten. Då var det en kvar.

Lapp nr 1 för nåt par månader sedan:

Det slog mig just att det är en vecka och en dag kvar till julafton. Det var märkligt...

Idag har jag unnat mig själv en skön sovmorgon, jag sitter och förundras framför radiohjälpen som visas i tvåan. Det kommer in diverse olika radiopratare från diverse olika program och nu ångrar jag nästan att jag tittade. Jag ville nog egentligen inte se hur de såg ut, det här är ju männsikor man lärt sig älska eller hata pga deras röst och sätt att prata och tycka. Dom borde inte vara välkomna att visa sig i tv.
Nu kommer det en helikopter ute, varje gång det hände slås ändå tvn ut. Synd.

Det är så jäkla fint ute idag, vintervitt och krispigt(!) kallt och SOL, idag ska jag ut och promenera på Söder och kika i butiker. Perfekt dag för ett galleriafritt område. Sen ser jag fram emot att träffa min kära Anette ikväll någonstans på en öl.

Det är knytjulbord ikväll hos en vän sedan länge planerat, men sedan jag fick mitt schema ändrat för någon vecka sedan med mitt godkännande tänkte jag, mitt pucko, såklart inte på det. Så ikväll jobbar jag medans alla andra matfestar.

Men eftersom det är jag och ingen annan som är klanten här så var jag ändå tvungen att dra mitt strå till stacken, såhär tidigt har jag aldrig gjort en morotslåda. Det slår alla mina rekord.
Denna var jag först och handlade ingredienser till och insåg snabbt att är man smart går man alltid och handlar på förmiddagen. Det är bara några morgonpigga pensionärer i affären så man slipper köer. Och kassapersonalen hinner till och med att vara trevliga och prata en liten stund.

Vidare har jag gjort ännu något mycket mycket vuxet och förnuftigt. Jag har betalat månadens kommande räkningar, alltså Innan Lönen Kommit. Också väldigt främmande i min och många andras värld. Men detta är något jag gjort utan vidare genomtanke, så vi får väl se om jag har råd med julklapparna också. Det, i och för sig, är väl ganska tyiskt mig ändå.

I can´t believe myself, och dagen har inte ens riktigt börjat.

...sås tänkte säkert du, jag tänker Harry Potter.

I helgen så tänkte vi att vi skulle se nåt bra på bio, kanske något spännande och lite hittepåigt, Harry Potter blir bra. Jag minns att när jag såg de tre första filmerna för många år sedan så var de väldigt fristående och enkla. Jag tänkte att även denna skulle vara sådan men jag hade mycket fel.

När vi sett 15 minuter in  i filmen så insåg vi att vi kanske borde sett den filmen som kom innan. Det var hopplöst rörigt ett tag men efter ett tag gick det. Den var spännande och kul och häftig men sen kommer antiklimax - den har en uppföljare och slutar därför mycket plötsligt och ouppklarat. Skitsamma tänker vi, vi får väl lov att se nästa också då.

Dagen efter tänker vi att kanske skulle man se filmen som kom innan denna så man kan få något helhetsbegrepp. Så det gör vi. Lika spännande och bra och underhållande. Tills filmen är slut och vi kommer på att vi nog inte sett filmen innan denna heller, så snart har vi kollat hela Harry Potter filmföljden baklänges. Hur trög får man bli?

Nu äter jag prinskorv och köttbullar till middag, alltså ur en liten skål och jag har inte tillagat dem. Det tycker jag är förbannat gott och det hade jag ALDRIG fått göra när jag var 10. Men nu är jag 23 och får äta vad jag vill till middag.

Idag är det Lucia! Förra året jobbade jag, men året innan var vi på Skansen på Luciadagen. Då gick vi på julmarknad och kolla älgen och ugglan och sälen. Sen kom Lucia och alla andra till sollidenscenen med häst och vagn och sjöng för oss, det var för fint.

Igår var vi på Skansen igen och gjorde allt det där utom lussebiten. Och vad vi gjorde nu, men inte för 2 år sedan, var att gå på Skansenakvariet! Det blev overkligt kallt ute och vi var tvugna att ta vägen någonstans.
Då fick vi se apan och krokodilen och hajen och kackerlackan, inte att förglömma. Det måste väl vara det skojigaste som finns att kolla på djur! Jag hade glömt hur kul det är. Och sen klappade jag ormen, men tordes inte klappa spindeln.

Och, i skrivande stund kollar jag nyhetsmorgon på 4an. Nu kom ett luciatåg, och lucia i täten är skrämmande lik Tilde De Paula. Är det verkligen ok?

Nu ska jag SVT-playa julkalendern.

Snabb shoppingvända på lunchen, förbi sidencalsson för att köpa axelvaddar till min nya mycket snygga, men slaka kavaj.

Jag hinner knappt passera kassan innan man frågar om det är något speciellt jag söker och får eskort till rätt hylla. Jag råkar ha kavajen på mig så du kanske kan hjälpa till att kolla vad som passar. Ja säger två och en tredje agerar smakråd på håll. Efter att de klätt mig med ett antal par olika vaddar hittar vi enligt sidencarlssontanten det Perfekta paret. JATAROM säger jag och betalar!

Alla engagerar sig i mitt axelvaddsval och jag lämnar med kvittot i hand lyckligt butiken så ropar vi axelklaffar med ö tillsammans.

Bästa tiden på dagen att kolla på tv är under eftermiddagen. Det är bara då jag egentligen är sugen på att kika på tv. Jag har bara nåtparstycken kanaler och därför är alltid 4an ett bra alternativ eftersom att på 6an så visas ALLTID Våra värsta år, dygnet runt känns det som. Här uppstår ett problem - precis när min klocka slår TV så är det ofta ett program som heter Glee.
Jag har oerhörda problem med att zappa bort det eftersom att det handlar om tonåringar och intriger. Det måste ju vara den bästa programidén som finns.

Men Glee är fan det töntigaste och vedervärdigaste som finns på jorden.

Förutom att någon blir gravid och någon är otrogen och många ljuger ooch såå viiidare.... så brister de liksom ut i sång då och då i sann musikalanda. Då gör det ont i hela min kropp och jag vill spy och slita loss mitt hår och Franz hår och alla jag känners hår. De är dessutom skitduktiga på att både sjunga och dansa och just det gör saken helt outhärdlig. Det är liksom inte skönstajl á la Flight of the Conchords som är skojiga och dåliga, nej, det är bara katastrof deluxe. Jag blir till och med lättad när det är reklampaus. Men jag KAN inte byta kanal.

Jag kan inte.

Det är så mycket och underbart så det är för mycket att skriva. Men vi har ätit mycket pubmat, jättejättemycket. Och vi har druckit jättemånga puböl. Vi har shoppat jättejättemycket för jättejättemånga pengar. Vi har sett en massa sevärdheter, ty sådant är gratis i London. Vi har haft det mycket bra. Men det har varit väldigt kallt.

Sure säger du som varit hemma i 10 minus medans mina var bara 0-5. Men fyyy vad det blir kallt! Det stod på SMHI att under vår vistelse var det som högst 96% luftfuktighet, nu vet jag inte hur man mäter luftfuktighet men det låter som vi var 4 % från att simma. Och det gör att det blir ofattbart kallt, overkligt kallt. Så nu är jag hemma och sjuk.

Vad som är märkligt med Engelsmän är att de inte verkar känna den kylan. De har på sig små klänningar och besvärar sig sällan med strumpbyxor till dessa. De har sandaler (!) på kvällstid och de har ballerinaskor utan strumpor i (!) på dagtid. Och någon jacka eller tröja är ju onödig att ta med sig hemifrån när du bara ska in i taxin och sen in på klubben. Som du glömde att du var tvungen att köa länge och väl in till. Det är alltså minusgrader där allt detta utspelar sig. Jag vet inte om det kanske är något fish & chips lager som skyddar dem från kylan.

Jag vet inte.

Det är ett ord jag aldrig använder, detta för att jag är svensk. Aftonbladet är också svenskt, men de gillar ord som kaos, skandal, katastrof, chock osv. Hur som, jag åker till London imorgon och Gatwick har varit stängt i nåt par dagar. Imorse har de öppnat igen till min enorma glädje, så nu kommer vi kunna lyfta imorgon om inga nya komplikationer uppstår. Typ kaos eller något sådant.

Jag skrev ut biljetterna idag och jag kan inte förstå hur jag kan misstro mig själv som jag gör. Jag har suttit i 15 minuter och stämt av att varje tecken är korrekt inskrivet så det stämmer med passen. Jag litar fortfarande inte på att jag gjort rätt, det är ju ingen som suttit bredvid och bekräftat detta. Jag litar inte på mig själv! Alls!
Samma sak uppstår alltid när jag bokar resor och när jag fyller i andra viktiga papper. Samma sak jämt!
Och imorgon vet jag att när det är dags att åka så kommer jag kolla 20 gånger på bokningen att det är rätt tid jag uppfattat för avgång. Jag kommer inte lita på att jag kommer iväg i tid eftersom att jag inte kan lita på min egen klocka. Där kommer fröken ur in i bilden, tack för att du finns fröken.

Vidare har jag en resa jag bokat till NYC i januari, och där är det ännu värre, minsta fel jag gjort kommer få mig stående på arlanda eftersom USA är sådana petfjantar. Jag har hittat på att jag har bokat resa fel år i två veckor nu och måste gå in med jämna mellanrum för att få klart för mig att detta inte är sant.
Jag klarar inte av sånt här, jag får panik och magsår och i mitt huvud råder, just det - Kaos. Skandal, katastrof, chock osv.

Jag skulle inte må jätteuselt av lite hjälp.