emgustafssons

Det var min känsla igår klockan 20.00 när frysen stått och runnit av i ett dygn och två timmar. Då var den äntligen tom igen. Jag måste kontakta hyresvärden och få eländet utbytt så detta inte händer igen, den energi som antagligen går åt för att hålla mitt kylskåp vid liv med ett frysfack som gapar och fryser i onödan utan lucka under en månad skulle förmodligen kunna hålla Times Square lysande i ett år.

När fastighetsskötaren var här sist och bytte mina livsfarliga eluttag så bad jag honom kolla på frysen. Kanske kunde man bara byta ut frysfacket, frågade jag honom lite snålt och förstående för att det kostar med såna grejer. Nejdu, ansåg han, det här kylskåpet har man nog slutat tillverka reservdelar till för 20 år sedan. Och det kan jag tänka mig. Och så tog han ett kort på min frys med isen som buktade ut och hotade med att växa och ta det enda klarakvarteret som finns kvar med in i en lång och utdragen istid. Han lovade att visa bilden för hyresvärden så han skulle förstå. Nu har det gått tre månader.

Det kommer bli en trälig fredag. En fredag är på sitt sätt ett veckoslut. Men det är det ju aldrig förrän du verkligen är klar med vad som finns att göra. Det är jag förhoppningsvis innan midnatt.

Kan man verkligen säga att det känns som vanligt igen?

Inatt är första natten som jag fått min vanliga sönm. Jag somnade vid midnatt och vaknade vid 0630 - av väckarklockan. Man tror inte att tidsskillnaden till New York ska påverka en, särskilt inte mig som aldrig behöver sova, men det har den nog gjort. Men nu är man nog tillbaka i sitt vanliga everyday life igen. Jag går till jobbet som vanligt och pluggar som vanligt och tränar som vanligt. Igen.

Vad som däremot inte är lika vanligt är tomheten som min expojkväns saker lämnat när dessa flyttats till annan adress. Det finns så mycket plats plötsligt, på gott och ont. Mest gott skulle jag tro.

Vad som också är som vanligt är att det snöar. Och det är storm. När jag tittar ut nu genom mitt vardagsrumsfönster skräms jag av det puder som vågrätt skyndar förbi rutan. Jag tänker på vad jag ska ha för mössa. Det är som vanligt. Jag blir matt på tanken på snö, trött och matt. Nu får det fan vara bra.

Ett ledmotiv till Cops. Om man inte visste bättre skulle man alla gånger utgå från att det var lite på skämt, valet av låt. Men har man sett Cops så vet man att det är allvar. De amerikanska poliserna känner sig verkligen lite som ett gäng bad boys, det märks på dem.
Dom skriker, hoppar över staket drar vapen och brottar ned civila normala, kanske lite berusade människor. De är helt out of their minds! Nästan ingenting de gör finns det blägg för, och de belägg som finns har de provocerat fram.

Now on cops: En bil i ett helt dött område i Florida råkar svänga in på en enkelriktad väg. Cops sätter på blåljus och kastar sig med sin copsbil framför de besinninglösa brottslingarna.
En kille kör bilen och hans tjej sitter bredvid honom och smuttar på en öl. Båda får handfängsel och åker i finkan. Yess.

After that in cops: En kille sitter och i sin bil ensam på en parkering, pratar i telefon, chillin out. Cops upptäcker den överilade nidingen och börjar dunka på hans ruta så han ska kliva ur bilen. När han inte gör det tappar cops förståndet och drar vapen - alla sex - och skriker på stackarn som med armarna i luften får kliva ur bilen, brottas ned på marken med knän i ryggen och nävar i nacken, på med handfängsel, PÅ MED FOTBOJA HIPP HIPP HURRA! . Alltså. Hallå.

Varför visar man sånt här på tv. De satans idioterna svärtar ju ned hela polisyrket. ÅÅåh.

Jag hämtade just ut en telefon som jag ska på något sätt komma igång med.

Det är en väldigt liten förpackning med mycket sparsamma instruktioner. Jag vet hur en instruktionsbok ser ut, och det är inte på detta viset. Jag behöver bilder och understrukna ord och pilar. Det finns det inga.

Min dumhet vet inga gränser.

Jag behöver sätta in sim-kortet antar jag. Hmm... Jag får googla. Vilket verktyg? Är det här lilla tjafset ett verktyg? Jag hade gissat på en stigbygelprotes. Och sen då? I ett hål alltså. Herregud jag svimmar. Det lilla kortet?

Jag behöver förutom telefonen en massa program. Och verktyg. Och siffror. Och klistermärken liksom?
Jag tror inte jag förstod vad jag höll på med när jag beställde den här telefonen.

En sak ska ni ha jäkligt klart för er - det här får någon annan göra. Jag blir förbannad.

På jobbet dyker ibland diskussioner upp om olika mer eller mindre kända bloggare, ett ämne i tiden skulle jag vilja säga. Dessa bloggare skriver om mer eller mindre intressanta ämnen på olika intressanta sätt. Men vad jag menar hamnar i fokus är skräpbloggeriet.

Jag är en person som har väldigt svårt att följa en blogg. På samma sätt som jag har svårt att följa en serie på tv eller ett program på radio har jag svårt att bilda mig den rutinen. Men det betyder inte att jag inte vet vad "På spåret", "Mammas nya kille" eller "Solsidan" är. Poängen jag vill komma till är att jag vet också vad "Paradise hotel", "Robinson" och "Ung och bortskämd" är. Bara för att det är produktionsbolagens infekterade och varande sår betyder det inte att jag inte känner till dessa usla program. Jag vet vad det är, för jag är inte blind, döv eller dum i huvudet. Man matas med denna info dagligen och saker som dessa går inte att undvika.

När diskussionen om "Kissie", "Paow" eller någon annan provocerande omogen bloggerska dyker upp kan någon kläcka ur sig (helt medvetet)

- Vad är det? (vet visst) Jaha, det är en person.
-Ja, har du verkligen missat detta? Hon bloggar och ser ut som en barbara.
- Jaha, det är inget jag vet något om. (vet visst..-här kommer det) Jag intresserar mig inte av sådan okultiverad dynga.

Efter den senare kommentaren tvingas man alltid ned på botten i den intellektuella näringskedjan eftersom man är en idiot som 'Intresserar sig av okultiverad dynga'.

Vad jag vill säga er: Jag är nutidsorienterad. Jag har ögon och öron och läser tidningar och reportage. Jag pratar med folk med olika intressen, för att jag är social och nyfiken. Jag skäms inte för att jag vet vilka dessa människor är. Jag följer inte bloggarna, men jag Vet Vad Det Gäller. Vad det här säger om er kan ni gissa själva.

Däremot förgyller Alex Schulman mitt liv nu när han börjat blogga igen, hos aftonbladet. Han sätter plus på vardagen. Och guldkant på mitt liv när jag får skratta helt avskärmad. Det är något speciellt med att ha kul helt ensam. Tack Alex.

Det är fredag idag, en dag som med min livsstil inte är annorlunda än någon annan dag egentligen.

Igår beställde jag en telefon, en iphone faktiskt. Det tog mig många timmar att bestämma mig för efter att ha pratat med många operatörer i hopp om att de skulle bråka om mig som kund insåg jag att de kanske inte brydde sig så mycket som jag hade hoppats på. Jag blev inte överöst med erbjudanden efter att ha hotat med konkurrenter så tillslut var jag tvungen att tänka själv. Men det gick bra. Kände att det var dags eftersom telefonen jag har idag är köpt för 300 kronor och är ganska spartansk (den saknar ALLA funktioner utom sms och ring, Men jag har ficklampa!) och förutom detta saknas bakluckan efter en vild nyårsafton och telefonens olika delar hålls samman med en gummisnodd. Så snart kommer bilder från mitt spännande liv!

Idag ska jag fylla i en ansökan om att få komma in i det förlovade landet Amerika. Den går ut på att förutom flygbiljetten jag bokat förklara att jag är jag och att jag är ok. Dvs att jag inte känner nån som känner nån som vet nån som vill dem ont. Riktiga kontrollfreaks de där mänskerna.

Men jag har sån resfeber att jag får handsvett varje gång jag tänker på det. Herregud. Kan någon följa med och ta hand om mig?

Inatt drömde jag att en kompis och jag hade ett jättefint landställe ihop.

En morgon gick jag och Madeleine upp tidigt, som vi brukade, för att ta ett morgondopp i det närliggande havet. När jag kommer hem så har mamma och min bror (som båda verkar bo lite i vår stuga under sommaren) vaknat och mamma ser ganska sur ut. Ja vafan tror du? säger hon, hon har alltså blivit väckt på heelt fel sätt.

Då har alltså Madeleines mamma (som tydligen bott i huset bredvid) stått och dunkat på dörren för att hon hurtigt nog ville ha sällskap på sin morgoncykeltur. Men eftersom min mamma ville sova den morgonen så hade hon svarat Madeleines mamma med ett "JAG ORKAR INTEEE" när hon frågat varför hon inte öppnade.

Samtidigt som detta ringer Peter Jihde på dörren eftersom att just denna morgonen har vi bjudit honom hem på frukost. Jimmy, min lillebrors barndomskompis öppnar dörren och när han ser att det är Jihde reagerar han såhär:


Jag kunde inte låta bli att skratta och sa medan jag tog hans jacka: ' Allvarligt Peter Jhide, om du går på stan, hur många high five måste du vanligtvis genomlida per dag då?'
Jimmy tittade skamset bort och Jhide steg på, rakt in i den riktigt usla stämning som denna morgon rådde i min och min väns semesterhus.

Ja skulle jag spontant säga, förutsatt att man hade något innan man fick pengarna.

Men nyss läste jag på Aftonbladet att Elton Johns son, en liten rackare på två veckor, fått sin alldeles egna lyxlägenhet där han och hans två nannys bor tillsammans. Antagligen till bara de två barnflickornas lycka. Vad kan man ha för nytta eller glädje av detta som en fjorton dagar gammal grönsak? Vad tänker Elton när han köper lägenheten? 'Klart grabben ska ha en lya!'
På andra sidan väggen huserar tydligen Elton själv med sin sambo. Och vad, kommer och knackar på emellanåt och kollar hur de har det på andra sidan? Vattnar blommorna när de är borta? Hämtar posten? Klagar på ljudet? Sätter arga lappar på utrymningsdörren? Vad Är Det Frågan Om?

Snacka om att ha missat poängen med att skaffa barn. Hade han varit smart hade han adopterat en 15-åring istället som hade flyttat hemifrån av sig självt om tre år ändå. Man vet ju att allt handlar om att föra namnet vidare, elaking.

Alla jag möter på jobbet säger god fortsättning. Vi kommer ses under denna fortsättning och jag tycker det börjar bli tjatigt.
Men idag var dagen 2011 började på riktigt. Det är måndag och jobb igen. Verkligheten tar fart, trist när man trivs bättre i overkligheten.

Inatt har jag haft mycket dålig sömn. Jag har drömt mig genom hela natten och det har nu slagit mig att jag har problem med att skilja på drömmar och verklighet. Det handlar om obetydliga samtal eller kommentarer eller löjliga händelser som att man sätter på vattenkokaren eller tappar ett glas. Jag kommer på småsaker om dagarna som jag inte vet om jag sagt eller gjort på riktigt. Hur får jag ordning på detta?

Nu ska jag gå i vägbanan tillbaka till jobbet bland alla bilarna för dom snöröjer på taken. Vilket är farligast? Gå på vägen eller oröjda tak? Svårt att veta.

Jag har tagit mig jullov även fast jag inte riktigt får.

Julen har varit underbar, den har firats i Västerås i sann gustafssonsk anda med diverse influenser. Jag är fortfarande mätt efter julafton. Slumrade till till Kalle i vanlig ordning. Missade Karl-Bertil i vanlig ordning.
Jag är glad över mina julklappar och har haft julefrid. Det har varit ett riktigt gott slut på året. Ändå får jag alltid lite ångest i mellandagarna som håller i sig till mitten av januari. En riktig klassiker. Jag vet inte om det är för att allt går så fort eller om det är för att jag känner att något nytt borde åstadkommas. Så just nu sitter jag med ångestblandad förtjusning med min morgonkopp framför nyhetsmorgon. Det är en väldigt fin och solig morgon.

Ikväll skall det ätas middag hos oss på Klara Västra, 6 goda vänner blir vi med lyxigare mat än vanligt och gött att dricka. Nu skall städas och handlas inför middagen så får vi sen se var vi firar in 2011. 2011. Usch, jag får panik. Japp, nu säger vi hejdå till det gamla året och fortsätta mot det nya med samma underbara inställning som huvudkaraktären i min bok har:

"Han vinkade adjö till polismästare Krook, som inte vinkade tillbaka, och så trampade han iväg norrut, för det väderstrecket tyckte Allan var lika gott som något av de andra."

Uhuhuhu gott nytt år!

Idag har jag varit uppe och ute tidigt i snön och letat lite klapp och annat. Den förste jag passerade var en man på cykel (!). Han hade en lång, grön och tjock snorissträng på överläppen, skitnära att nå munnen. Hur kan man inte märka och känna det? Kanske han gjorde det med sket i det. Men då istället, hur kan man skita i det? Han var äckligast idag.

Att dra omkull i snön har man ju bara gått och väntat på, det har bara varit en tidsfråga, och idag hände det tillslut. Jag tänkte efter före väldigt noga idag när jag skulle ut och satte på mig ordentliga kängor med rejäla spår i sulan just i detta syfte. Men det spelar visst ingen som helst roll vad man har för skor.
Jag skulle korsa skånegatan och på mitten ungefär halkar jag, säkert på den där äckliga gubbens snorsträng, tappar allt fäste och landar på höger knä/underben.

Det är märkligt hur oförberedd jag var på att det skulle göra ont, jag utgår från att jag är så himlans ung att man inte hunnit slå sig ordentligt ännu i ett fall.
Men redan innan jag halkade så var mina ben så kalla att jag nästan (tyvärr bara nästan) förlorat känseln och alla vet hur extra mycket ont alla smällar gör när det är kallt. Och det gjorde så oooont så ont. Och jag kunde inte resa mig för jag hade för ont och det kom tårar i ögonen och jag bara satt där mitt i vägbanan.. och satt och satt och väntade på att jag skulle bli i bruksskick igen så jag kunde byta plats att sitta på så mina jeans kunde torka.

Efter ett tag gick det så jag haltade iväg och slog mig ned i en port, fast jag egentligen önskade att jag kunde springa ifatt alla de flertalet jävlar som bara blängt och gått förbi mig utan att hjälpa och sparka dem i ryggen med min stålhätta. Jag såg er nog.
Sån är fan inte jag.

.. alla mina långväga vänner som kommer hem till jul missade planet tillbaka. Vad skadeglad jag skulle bli.

Det är en tråkig tanke att så många inte finns runtom en. Klart jag har ett gäng som troget håller sig i Stockholmsområdet när man behöver dem, men att så många som hälften bor borta är närmast deprimerande. Även familj är en bit bort.

Hade jag nog med pengar skulle jag köpa en ö och alla jag känner ett varsitt hus på ön så kunde vi bo där och ha grillkvällar och äta frukost tillsammans och alltid bo några dörrar ifrån varandra. Så skulle jag vilja ha det.

Den dyker faktiskt upp då och då i mitt trapphus. Vi är ju som känt tre hushåll här i trappen och jag känner karaktärerna vid det här laget. Grannen vägg i vägg, som när jag har fest till 3 på morrn och när jag kommer hem vid 4-5 inte kan låta bli att sätta på lite musik jag gillar på normal nivå, säger att 'oroa dig inte, INGET hörs in till mig (lögn)', han ljuger för att han gillar väl lite liv och rörelse. Han är trevlig och snäll och pratar alltid och tar hand om en. Han är utesluten. Då var det en kvar.

Lapp nr 1 för nåt par månader sedan: