Goddag
Idag har jag varit uppe och ute tidigt i snön och letat lite klapp och annat. Den förste jag passerade var en man på cykel (!). Han hade en lång, grön och tjock snorissträng på överläppen, skitnära att nå munnen. Hur kan man inte märka och känna det? Kanske han gjorde det med sket i det. Men då istället, hur kan man skita i det? Han var äckligast idag.
Att dra omkull i snön har man ju bara gått och väntat på, det har bara varit en tidsfråga, och idag hände det tillslut. Jag tänkte efter före väldigt noga idag när jag skulle ut och satte på mig ordentliga kängor med rejäla spår i sulan just i detta syfte. Men det spelar visst ingen som helst roll vad man har för skor.
Jag skulle korsa skånegatan och på mitten ungefär halkar jag, säkert på den där äckliga gubbens snorsträng, tappar allt fäste och landar på höger knä/underben.
Det är märkligt hur oförberedd jag var på att det skulle göra ont, jag utgår från att jag är så himlans ung att man inte hunnit slå sig ordentligt ännu i ett fall.
Men redan innan jag halkade så var mina ben så kalla att jag nästan (tyvärr bara nästan) förlorat känseln och alla vet hur extra mycket ont alla smällar gör när det är kallt. Och det gjorde så oooont så ont. Och jag kunde inte resa mig för jag hade för ont och det kom tårar i ögonen och jag bara satt där mitt i vägbanan.. och satt och satt och väntade på att jag skulle bli i bruksskick igen så jag kunde byta plats att sitta på så mina jeans kunde torka.
Efter ett tag gick det så jag haltade iväg och slog mig ned i en port, fast jag egentligen önskade att jag kunde springa ifatt alla de flertalet jävlar som bara blängt och gått förbi mig utan att hjälpa och sparka dem i ryggen med min stålhätta. Jag såg er nog.
Sån är fan inte jag.
Att dra omkull i snön har man ju bara gått och väntat på, det har bara varit en tidsfråga, och idag hände det tillslut. Jag tänkte efter före väldigt noga idag när jag skulle ut och satte på mig ordentliga kängor med rejäla spår i sulan just i detta syfte. Men det spelar visst ingen som helst roll vad man har för skor.
Jag skulle korsa skånegatan och på mitten ungefär halkar jag, säkert på den där äckliga gubbens snorsträng, tappar allt fäste och landar på höger knä/underben.
Det är märkligt hur oförberedd jag var på att det skulle göra ont, jag utgår från att jag är så himlans ung att man inte hunnit slå sig ordentligt ännu i ett fall.
Men redan innan jag halkade så var mina ben så kalla att jag nästan (tyvärr bara nästan) förlorat känseln och alla vet hur extra mycket ont alla smällar gör när det är kallt. Och det gjorde så oooont så ont. Och jag kunde inte resa mig för jag hade för ont och det kom tårar i ögonen och jag bara satt där mitt i vägbanan.. och satt och satt och väntade på att jag skulle bli i bruksskick igen så jag kunde byta plats att sitta på så mina jeans kunde torka.
Efter ett tag gick det så jag haltade iväg och slog mig ned i en port, fast jag egentligen önskade att jag kunde springa ifatt alla de flertalet jävlar som bara blängt och gått förbi mig utan att hjälpa och sparka dem i ryggen med min stålhätta. Jag såg er nog.
Sån är fan inte jag.
Kommentarer
Trackback
